tisdag, maj 14

Ljuset efter mörkret





Det finns ett Ljus
Som aldrig slocknar
En dröm
Som är sann
Det finns en kraft
I ditt inre
En utsträckt hand
Det finns vingar som bär
Över stormande hav
Allt är möjligt
Idag.





LJUSET


Det är just innan tranorna kommer
Som pilar mot våren
De kommer med ljus
De kommer med nytt ljus
Vi såg hur de blänkte i rälsen
I Göteborg sen efter regnet
Vi for söderut
Vi såg bron emot världen

Ah det har känns som det
En längre tid, en längre tid
Som mörkret äger oss
Som ljuset inte vill ta vid
Ja, jag har känt det där in på huden
På huden

Vi kör genom nätter
Vi reser i storm
Till gryningens timma
Då allt börjar om
I din blick
Ser jag ljuset
Igen

Vi kom upp till leksand och kylan
Vi såg långa skidspår runt Siljan
Spår ifrån förr
Ända fram till min dörr
Och vi for ner till slätten vid vänern
Till sovande åkrar, till vinden
Den blåser ikväll
Genom oss nu ikväll

Ah det har känns som det
En längre tid en längre tid
Som mörkret äger oss
Som hoppet inte vill ta vid
Ja, jag har känt det där in på huden
på huden

Vi kör genom nätter, vi reser i storm
Till gryningens timma, då allt börjar om
I din blick
Ser jag ljuset
Igen
Vi kör genom nätter, vi reser i storm
Till gryningens timma, då allt börjar om
I din blick
Ser jag ljuset
Igen

Oh jag ser ljuset
I din blick
I din blick
Och jag ser
Ah yeah

Vi kör genom nätter, vi reser i storm
Till gryningens timma, då allt börjar om
I din blick
Ser jag ljuset
Igen


Text: Tomas Andersson Wij
Musik: Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Johan Röhr







Vi drabbas alla av sorger. Livet är kantat av ofrivilliga förluster och förändringar vi inte rår över och som fyller oss med sorg, ilska, vemod, förtvivlan och vanmakt. 
Ju äldre vi blir desto fler blir både sorgerna och glädjeämnena. Paradoxalt nog. Och kanske är det också helt avgörande.
Kanske blir vi mer och mer förmögna att uppleva, eller åtminstone identifiera lyckan ju fler sorger vi sargats av. Kanske kan de två - sorg och lycka - bara finnas när de samexisterar. Jag har inte alla svaren. Men ett vet jag. Den som tänker att lycka enbart kommer att kunna upplevas i total avsaknad av sorg, den blir aldrig lycklig. Den som tror att man bara kan känna sann glädje den dag man inte samtidigt har känslor av ilska och ledsamhet, den kommer aldrig bli glad. Sorgen finns i samförstånd med glädjen. Känslorna växlar, går in i varandra. De samsas om vårt känsloutrymme. Och det är just när vi förstår och accepterar det som kampen kan upphöra. Kampen mot sorgen, den kamp som bara gör oss mer sorgsna.


Jag vet inte hur min historia kommer att sluta, men ingenstans i min text kommer jag någonsin att läsa, "Jag gav upp".


"Himlen måste sakna en ängel"
Linn Maria Wågberg





***


Ge mig sinnesro
att acceptera det jag
inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att
inse skillnaden.


***





Det var nog tur att jag inte visste då att varje dag skulle bli en kamp så länge.
Jag tänker att det är ändå tur att man inte vet exakt hur lång resan och kampen blir sedan, när och om man har turen att ta sig ut från de där rummen. För då kanske man inte skulle orka.

Allt man önskar är att allt ska vara som vanligt. Som tex. något så simpelt som en vardag. Man behöver så lite. Man behöver kärlek. I dåliga och bra tider. 
Alltid, alltid behöver man kärlek.
Man behöver kärlek och på det kommer man oerhört långt.

Man är helt enkelt beroende av andra människors hopp när katastrofen drabbar en. Jag önskar att det är något vi minns när vi möter människor i sorg och kris.

"Himlen måste sakna en ängel"
Linn Maria Wågberg





"Du är så stark"

Jag är inte alls stark. Man gör det man måste. Det man blir tvungen till. Jag håller i. Jag håller ut. För vad sjutton har jag för val? Man vet inte hur stark man egentligen är förrän att vara stark är det enda alternativet.


"Himlen måste sakna en ängel"
Linn Maria Wågberg






-Mamma kan man inte bara åka in till doktorn och skära ut det som gör så ont? 
(samtidigt som han slår sig över bröstet)

-Max  8 år



Det är som att jag dör inombords när jag hör hans förtvivlan. Det skär i bröstet när han ser mig i ögonen och ropar att han inte vill vara med längre.
Jag är rädd. Rädd att förlora den son jag trots allt fått behålla. Rädd att han inte ska orka. Att jag inte ska orka. Rädd att jag inte ska kunna hjälpa honom att orka. Jag är arg. Vansinnigt ursinnig över att ha drabbats av det här.

Älskade barn!
Håll ut!
Stanna kvar!
Ge inte upp. Ge inte upp
Jag vet vem du är. Jag ser dig.
Stanna kvar!
Vad du än gör
Stanna kvar.


"Himlen måste sakna en ängel"
Linn Maria Wågberg








MÖRKRET


Sorgerna har vart många och det inte bara att just det att vi mist några av våra nära och kära. Och jag kan inte riktigt säga vilken av alla av sorgerna som har vart värst, men tror nog att den med Max har drabbat mig som hårdast.
Efter att hans farfar gått bort i cancern tyckte vi ändå att allt gick väldigt bra, nästan för bra! Även om Max just därefter fick rädslor om döden och att verkligheten kom över honom att mamma och pappa också en dag kan försvinna bara sådär! Eftersom han just då var i en sån ålder att såna funderingar och rädslor också i vanliga fall brukar komma. Och sen var det dem där sambanden med att helt plötsligt få kraftiga allergichocker, där han inte får luft och där det sätter sig på slemhinnorna från nånstans och ingenstans. Detta ledde senare till kraftiga panikångestattacker och dylikt. Han var rädd för allt och mest när vi skulle gå och sova. Han var rädd för att dö. Kunde vara hur glad och sprallig som helst på dagarna och vid sängdags en ständig ångest. Kvällarna blev en ständig kamp och kunde pågå en timme till en och en halv med att vi fick stryka handen på hans rygg. Ibland kom attackerna så kraftigt att jag fick bära runt med honom fram och tillbaka på övervåningen, sjunga, sussa få lugn! Måste få lugn... I veckor, månader ibland lite lugnare. Psykologer som lugnade och tyckte att vi var en så stark och hjärtlig familj, som kommer fixa det här. Det kommer att ge sig. Vi kämpade på och som vi kämpade!
Vi fixar det här tänkte vi. Tiden gick och stundtals blev det lite bättre, men kvällarna fortsattes med att stryka på ryggen och höll sig envist kvar! Men vad gör man inte för sitt barn? Och det funkade som bäst just då! Bortdomnade armar, ont i hjärtat en mamma som kämpade för sitt barns välmående. Grejen var att det inte blev bättre, snarare sämre! Till slut började det där med att han ville dö! Mitt enda älskade barn ville dö!! Och vi fattade inte riktigt varför? Hur kunde detta hända? Varför? Tog han det så hårt i sorgen ändå?

Svaret fick vi mycket senare... På ett väldigt dramatiskt sätt kommer det fram! Under ett helt år har han hållit det för sig själv dessutom! En händelse jag ska bespara allas öron med men som skakade om många fler därefter. Och som andra fick ta tag i.  Det var i alla fall hot inblandat och ett brott som han utsattes för och mer än det tänker jag inte gå in på. Och det enda jag tänkte på och fokuserade på Var Max! Och det enda jag brytt mig om sedan dess! Jag måste få upp Max på fötter igen! Fokusera  Det var bara det att jag just då hade kommit in mig i och lovat att sköta om min dåvarande kollega och chefs "cafè" då när hon var mamma ledig! Ett cafè som strax därefter också faktiskt såldes. Jag i min tur, sökte mig vidare, för nu behövdes jag mer än nånsin hemma vid hos familjen.

Därefter hamnade vi trots allt hos världens bästa och tryggaste människa på familjehälsan i grannkommun. En människa med en skänk från ovan kan jag lova! En sån där person som passar handen i handsken perfekt för sitt jobb. Som jag älskade henne för det! Och det hon faktiskt gjorde för Max från början till slut. Till en början hatade han oss för just det, att han skulle få åka och prata med nån helt främmande människa såklart! Så av ren ilska vevade han runt sin skjorta över huvudet medans jag ledde in honom på plats. Och så satt han, den första halvtimmen, skjortan virad runt sitt huvud så han inte syntes! Lite komiskt nu kan jag tycka att jag faktiskt kan skratta åt just den händelsen, som egentligen var så vedervärdig just då.

Livet blev såklart en kamp även efter det! Han vågade inte vara själv på skoltid och sånt. Men vi kämpade på och sommarlovet närmade sig och besöken på familjehälsan fortsatte hela sommaren. Det hela gjorde det lättare när Max verkade gilla henne jätte mycket även han. Livet blev lite lättare när stora förändringar gav med sig av alla besöken. Det gav goda resultat! Diagnosen visade från början att han led av en kraftig depression och det pga. av att för mycket hade lagts på hög helt enkelt. Eftersom barn har svårare att uttrycka sig i ord i sorg och smärta reagerar dem oftast med nått annat kroppsligt och det förklarade såklart lite om allergichockerna och panikångestattackerna för oss.

Nu slutar inte lyckligtvis historien där! Som jag önskat att den hade gjort just det! Livet skulle bli bättre och lugnare. Nu när jag hittat nytt jobb, skulle vara ledig varje helg och framförallt kvällar. Skulle äntligen kunna vara hemma mer. Allt kändes lyckligtvis trots allt lite lugnare nu. Det fanns hopp!

Då kommer nästa smäll! Makens mamma blir plötsligt sjuk och under en smärtsam vecka med ständigt vakande försvinner även hon från oss! Mitt i chocken,  där och då tror jag att det går upp för mig, att detta kommer aldrig att kunna gå vägen för oss... 
Jag blir tvär liggandes! Kommer inte upp ur sängen!! Allt jag försöker få i mig, äta eller dricka rinner i nästa sekund ur mig. Rasade i vikt under flera veckor! Klippkort in på sjukan och visar tillslut magsår! Följder av mystisk vandrande klåda därefter under väldig lång tid...

Under den här tiden börjar även maken att sjunka längre och längre ner i ett svart hål. Han hade ju nu även förlorat sina båda föräldrar under två års tid! När skulle vi få tid att hämta oss?

Nej istället skulle det komma sig att Max sas och verkade vara boven i att en annan pojke mådde dåligt i skolan också. Därefter blev det många och åter många utredningar kring detta. Ilskna meddelanden, samtal och möten i skolan under väldigt lång tid. Pojken kände sig utanför och Max var den som fick för det hela helt enkelt.
Men inte en enda gång jag ha gått emot med ilska, jag har tagit mitt ansvar som mamma och rett ut, kantat med en massa missförstånd pojkarna emellan och dylikt, vart vänlig och åter fått ilska och rett ut. Bett om ursäkt, igen och åter igen...
Jag gjorde i alla fall så gott jag kunde under den där svåra tiden. 
Ingen kan påstå att jag inte gjorde mitt bästa!
Jag försökte i alla fall finnas till för alla jag blev tvungen att finnas till för och just då var och blev det Max jag fick lägga min energi på. 

Strax därefter skulle nästa smäll komma! Fler ilskna meddelanden av någon helt annan som la över all skuld och hot mot mig. Något som andra människor och den själv skapat och som lades över helt hållet på mig. Och som jag dessutom fick stå till svars för!  

Då brast det för mig!!! Hur mycket skuld skulle jag behöva få bära? Jag föll och maken föll ännu längre ner! Han försvann ännu längre ner än var han redan var. Och jag orkade inte kämpa längre... Jag var rädd, så rädd!! Vad ska hända idag, nästa dag, nästa månad och nästa år!? Jag vågade inte ens åka till något så simpelt som på ica för att handla! Vem ska dyka på mig då? Vem är det nästa gång? Tappade totalt tron på livet. Jag som älskade livet och jag var ju den som hela tiden försökte peppa dem som inte orkade. Allt var borta, totalt värdelöst! Allt var en fara, död och hot blandat med ilska Allt jag jobbat för rasade samman. Även jag! Jag bara grät, och jag grät i massor...

Därefter började en lång seg kamp! Jag visste att jag måste orka för Max skull! Hans pappa orkade ju inte, så vem skulle då orka? Idag har jag mycket och många att tacka för just det! Dem som tex .tog emot mig på jobbet den där dagen då när jag ramlade ihop. Ni som tog tag i att koppla bort mig från alla nätverk. Tack och åter tack vad jag älskar er!! Tack till alla chefer som tog sitt ansvar och hjälpte mig på bästa underbara sätt! Som jag älskar er just för det!! Har aldrig förr känt mig så prioriterad, nånsin! Och tack alla familjemedlemmar ni som finns kvar. Älskar er nu och forever!! Och sist men inte minst alla vänner!!! Ni som peppade och stöttade mig LOVE U!!!!

Mot ljuset...



"Nu vill jag ha tillbaka min vanliga mamma och pappa..."

-Max 11 år







När man längtar efter något så har det redan börjat. Så sant. Det vi längtar efter som mest, det vi önskar och vill - det tar sin början i samma sekund som vi formulerar tanken om det.
Upplevelsen startar egentligen långt innan den faktiskt sker. Precis som livet pågår den hela tiden, vår längtan och vår önskan.
Och vet du, kalaset har redan börjat. Himlen är redan här. Festen är nu!

"Himlen måste sakna en ängel"
Linn Maria Wågberg






***


Sluta aldrig att försöka.
sluta aldrig tro.
Ge aldrig upp.
Din dag kommer.

-Mandy hale


***


Bygg kärlek,
Sprid kärlek,
Forma kärlek,
Sjung kärlek
Visa kärlek,
Ropa kärlek
Försvara kärlek,
Bevara kärlek

-Peter Svärdsmyr


***







***


Det finns en del gott i den här världen,
och det är värt att kämpa för.

- j.r.r. tolkien



***




***

Om du inte letar fel så kanske du hittar rätt...


***


Ju mer ilska och motstånd du gör mot livet,
desto mer motstånd kommer du få


***





Idag vet jag vad som egentligen höll mig uppe alla dem där hemska stunderna. Tankarna om det där att om det finns så mycket mörker i världen måste det väl ändå finnas det motsatta där nånstans!? Och vet ni, det var precis just det som jag dök på! Det där ljuset som jag väntat på så länge, det kom verkligen!!
Och vad jag faktiskt gjorde, jag fick upp både Max och maken på banan igen, jag gjorde det, verkligen!!






***


Universum försöker inte bryta ned dig.
Det försöker väcka dig och få dig att
förstå vad som är värt att kämpa för.


***







***


Trust the process.
Your time is coming.
Just do the work
and the results
will handle
themselves.



***


Kärleken är livet
Festen har börjat!

i kärlek
Bettan







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar