måndag, augusti 5

Bortom stjärnan...



Hon vandrade på en öde strand, inte en människa, inte ett djur syntes så långt ögat nådde. Vattnet låg skrämmande blankt, till synes helt stilla. Hon kände sig mycket illa till mods, som om hon var iakttagen av för henne osynliga ögon. Plötsligt såg hon på avstånd något som liknade en mänsklig gestalt stå orörlig på stranden. Hon skyndade på sina steg. När hon kom närmare såg hon till sin förskräckelse att det inte var en människa utan en staty av trä. En staty som var en exakt avbild av henne själv.
På vänstra sidan av bröstet där hjärtat är, fanns en lucka. I samma ögonblick som hon blev varse luckan grep rädslan tag i henne. Hon kände en oerhörd skräck när hon tänkte på vad som doldes bakom denna lucka. Men en kraft, som vida översteg hennes egen vilja, tvingade henne att försöka öppna den.
Luckan satt hårt, den verkade aldrig ha varit öppnad. Hon tog i med båda händerna, borrade ner fötterna i sanden för att få stöd och ryckte till med all kraft. Med ett svagt gnällande gled luckan upp och hon förstod nu att hon såg in i sitt eget hjärta.
Det bestod av två rum, ett stort och ett lite mindre. I det större rummet höll en flock skränande hyenor på att kalasa på något som hon vid första anblicken trodde var ett stycke kött. I nästa stund förstod hon att det var hennes eget hjärta som de stinkande djuren slet och drog i. Hela hennes själ skrek efter att kasta sig över de vidriga hyenorna, att försöka rädda det lilla som fortfarande återstod av hennes stackars plågade hjärta. Men rädslan höll henne tillbaka. Rädslan förlamade hennes lemmar och viskade i hennes öra att det ändå inte tjänade någonting till. Utgången var ändå given.
Hyenorna såg på henne med triumfen lysande i de grymma ögonen. De var förvissade om sin seger. De visste att när de ätit upp den sista biten av hennes hjärta, var hon räddningslöst förlorad. Rädslan och bitterheten skulle hädan efter styra hennes steg.
Förtvivlat såg hon sig omkring, fanns det ingen hjälp att få? Samtidigt kände hon hur hon krympte ihop, skrumpnade tills hon blev så liten att hon rymdes i sitt eget hjärta. Det hjärta som snart skulle vara ett tomt skal.
Hyenorna svassade runt henne, strök sig hånfullt mot hennes kropp, gjorde obscena rörelser. Den lilla bit som återstod av hennes hjärta hade de för ögonblicket glömt bort. Ett ljud, påfallande likt en morrning, fångade hennes uppmärksamhet. Hennes ögon sökte febrilt i rummets alla skrymslen och vrår, utan resultat. Ännu en morrning, den kom från rummets allra mörkaste hörn. Hyenorna var så upphetsade, så säkra på sitt byte, att de inte märkte hur hon sakta och försiktigt närmade sig hörnet. På något mirakulöst sätt tyckte morrningarna ha återgett henne rörelseförmågan. Ljudet var som livgivande droppar till en döende. Hennes ögon vande sig så sakteliga vid mörkret och se, där framträdde en dörr. En dörr som ledde in till det andra rummet, det hon skymtat när hon stod på stranden. Dörren var öppen och när hennes ögon trängde genom dunklet såg hon att rummet var tomt, så när som på en kraftig bur.
I buren satt en väldig lejoninna fångad, hennes kropp bar spår av hugg och slag, men hennes blick var obruten och brann med en klar låga. Lejoninnan höll fast hennes blick, deras tankar blev ett.
Hon kände hur hennes hand drogs uppåt, mot halsen. Där i en kedja, hängde en nyckel. Nyckeln till lejoninnans bur. Med ett ryck slet hon av kedjan och ledd av lejoninnans tankar kastade hon nyckeln i en vid båge över hyenornas ryggar, in i lejoninnans bur. Med en skarp smäll flög dörren upp och ursinnigt rytande kastade sig lejoninnan ut ur buren. Hon bevärdigade inte de tjutande hyenorna med en blick utan flög med viga språng ut i det andra rummet och fram till den lilla bultande bit som återstod av hjärtat. Varsamt som om det vore av skiraste glas, lyfte lejoninnan upp det i sina väldiga tassar och höll det mot ljuset. Och se, det växte och växte tills det på en förbluffande kort tid återfått sin ursprungliga storlek och styrka.
I takt med att hjärtat växte krympte hyenorna, till endast ekot av deras skräckslagna ylande fanns kvar i väggarna.
Åter gick hon på stranden. Statyn var borta, fiskarna drog upp sina båtar och tömde sina överfulla nät. Måsarna dök efter fisk. Mjuka vågor smekte stranden.
När hon vände sig om såg hon sina egna fotspår i sanden. Det var en lejoninnas spår...



Textstycke ur boken:
"Bortom stjärnan"
Elisabeth Nemert








Boken jag gått igenom så många gånger så att jag tappat räkningen, efter att ha fått den av en mycket speciell person som jag bara träffat på en enda gång! En märklig händelse som inträffade nån gång mellan 2004 och 2005 närmare bestämt för ca 15 år sedan nu. Boken skulle ha en viktig och betydande del i min framtid och vara en bok som jag skulle känna igen mig i på både tankar och känslor och slutligen tycka väldigt mycket om.
Kanske är det ändå först nu som jag börjat förstå vad den vill ha sagt om mycket och att det nu börjar dyka upp sammanhang lite här och där och att den nog vart en viktigare del i mitt liv än jag till och med trott från början! För till och med, närmare bestämt härom veckan dök nämligen ett till litet sammanträffande med texten här ovanför, av inte mindre än en mycket god vän som jag besökte och som textade så fint om vårt möte den dagen :)) Och hon visste inget om min bok då och min känsla av den att känna det så bekant...tills jag kom på vart ifrån!...  Hennes text löd så här:


VI GAV SKRATT I STÄLLET FÖR DRICKS...

I VARJE SAMTAL TILLÄT VI TÅRARNA RINNA.
SÅ BEFRIANDE. DU ÄR STARK OCH MODIG, JAG
ÄR STARK OCH MODIG. SOM TVÅ LEJON HONOR
ELLER SNARARE SOM TVÅ TERRIER GER VI ALDRIG
UPP, VI KOMMER ATT GÅ HEL UT UR DET HÄR OCH
VI HAR SKRATTET!! TACK FÖR IDAG ♥♥♥


Tack min vän! Där fick jag svar på det!! Och tänk vad härligt att få smicker för sitt skratt ;) Är inte det ett tecken så säg?
LOVE YOU!!! ♥






"Glöm aldrig att något av det viktigaste i livet är att vara sann mot sig själv, mot den du innerst inne är. Och att aldrig göra avkall på det som du vet är rätt. Låt dig inte bländas av ett pråligt utanverk, bakom den tjusiga fasaden döljer sig ofta en förkrympt själ. Den som är trygg i sig själv, den som är utan rädsla, har inte något behov att sätta sig på andra. Kom ihåg att ingen, absolut ingen, kan få dig att känna dig mindre värdig om du inte tillåter det".


Textstycke ur boken:
"Bortom stjärnan"
Elisabeth Nemert









I MITT LAND 


I mitt land vajar regnbågsflaggor överallt.
Som ett bevis att här är mer varmt än kallt.

I mitt land finns inga vi och dom.
Vi välkomnar folk som via flykten kom.

I mitt land får du älska den du vill.
Det finns kärlek så det räcker till.

I mitt land tycker inte alla samma.
Att debatterna är en livgiven flamma.

I mitt land är vi rädda om miljön.
Och här går ingen osedd före i kön.

I mitt land bryr vi oss om varandra.
Vi slänger inte skit på de där andra.

I mitt land kan du sova gott.
Och veta att du dagligen så mycket fått.

I mitt land vill jag bo.
Här är var och en salig i sin tro.

I mitt land får fred och frihet råda.
Och maten räcker till oss båda.

I mitt land får du stanna kvar.
Här finns något för alla och envar.

I mitt land är vi rädda om vår demokrati.
Här finns trygghet här är du fri.

I mitt land är kvinna och man lika.
Och vi tycker mycket om att fika.



-Erika Kvarnlöf
@erikakvarnlof







Själen har inget kön, Själen ser inte till världslig makt.
En människas själ svarar bara på medmänsklighet och kärlek.


"Bortom stjärnan"
Elisabeth Nemert






Det var ju sant det där han sagt om att hon inte kände till människors ondska. Hon hade levt i en skyddad värld, omgiven av människor som älskat henne. Det hade gjort henne sårbar och naiv, men det hade också gett henne en inneboende styrka, trygghet och förmåga till medkänsla som hon skulle komma att bära med sig resten av livet. Hon vägrade att tro på hans påstående att människan var alltigenom ond. Allt hon upplevt i livet var ett bevis på motsatsen.


"Bortom stjärnan"
Elisabeth Nemert








Deras nyfikna blickar studerade närgånget varenda söm i hennes klänning, värderade hennes smycken, mätte hennes midja för att leta efter minsta tecken på en begynnande mage. För ett svindlande ögonblick tyckte hon att det var en flock hungriga hyenor som stod där runt omkring henne, redo att vid minsta tecken på svaghet kasta sig över henne.
Hon hade inget gemensamt med dessa kvinnor. Hon beklagade dem. De hade aldrig utfört något arbete, deras liv bestod av en ständig jakt på förströelser. De hade aldrig fått uppleva tjusningen i att spänna sina krafter, anta en utmaning, lyckas med en uppgift. De var endast vackra bihang till sina män, deras liv var en spegelbild av mannens värld. Vilka var de bakom sina sminkade ansikten och utsökta toaletter? Tänk om någon av dem någon gång skulle våga säga vad de egentligen tyckte. Som det var nu, var deras livsluft andra människors olyckor och tillkortakommanden. Hur glada skulle de inte bli om de kunde räkna in henne bland skaran av fallna änglar, en som fru Fortuna vänt ryggen åt. Hur kom det sig att andra människors olycka verkade vara den länk som förenade människosläktet?


"Bortom stjärnan"
Elisabeth Nemert







***


När en man verkligen älskar en kvinna
blir hon hans svaghet.
När en kvinna verkligen älskar en man
blir han hennes styrka.
Detta kallas maktskifte.


@hennesvag



***











Försök att hitta din styrkas botten, min unga vän. Men sök inte utanför dig själv, då hittar du den aldrig. All mänsklig styrka och trygghet finns inom dig själv. Och använd din styrka till att fullfölja den livsuppgift som blivit dig tilldelad. Först då får ditt liv en verklig mening. "Men hur vet man att man funnit sin livsuppgift?"
"När dina gärningar är i samklang med ditt inre. När inga dissonanser finns. När du känner att en högre makt leder dina steg. Då är det rätt. Jag säger inte att din väg blir lätt då, men den har alltid en mening".
"Du vet vilken min livsuppgift är, eller hur? Sa hon tyst.
"Ja det vet jag" Sa hon slutligen. "Men det är inte min uppgift att berätta det för dig. Ditt eget liv kommer att förse dig med det svaret. Det är du själv som sitter inne med gåtans lösning. Du kommer att hamna i många valsituationer. Hela vårt liv är en lång räcka av val. Det viktiga är att vara medveten om detta. Att aldrig tro att saker och ting bara sker av en slump eller på grund av ett oblitt öde. I varje situation i livet, hur hopplös den än kan tyckas vara, så har du ett val. Använd din inre kraft, min vän. Den är oerhörd. Kom bara ihåg att du aldrig någonsin får missbruka den, då slår den tillbaka mot dig själv. Den är inte till för att manipulera eller styra andra människor. Den är till för att utveckla dig som människa. För att ge dig ett redskap som gör att du lyckas med den livsuppgift som makterna ålagt dig."
"Men så mycket kan jag säga dig att du kommer bli den droppe som urholkar stenen. En gång i framtiden kommer en annan person att säga precis de orden till dig. Du är den droppe som urholkar stenen. Vet då, att då är du på din rätta plats här i livet, i alla avseenden."



Textstycke ur boken:
"Bortom stjärnan"
Elisabeth Nemert







Sliten men naggande god! Boken som följt mig i både vått och torrt "Bortom stjärnan" av Elisabeth Nemert. Min absoluta favorit författare sedan dess! ♥



Hon tog fram sina sorger ur minnets gömmor och synade dem länge och noga. Vad hade de gjort med henne? På vilket sätt hade de förändrat henne? Hade de gjort henne bitter eller svag? Hade de fått henne att förlora tron på livet?
Lugnt kunde hon konstatera att inget av det stämde. Hennes sorger hade förädlat och fördjupat hennes liv. Hon insåg med en nästan skrämmande klarhet att hon inte skulle vilja vara utan någon av dem. De hade gjort henne till en hel människa, en ödmjuk och stark människa som med tacksamhet kunde ta emot allt det goda som livet erbjöd. Sorgen hade gjort henne seende, hade öppnat hennes sinnen på ett sätt som lyckan ensam aldrig hade klarat av. De två var i sanning ett. När den ena hade vandrat vid hennes sida, hade den andra väntat vid hennes dörr.


"Bortom stjärnan"
Elisabeth Nemert








DIN SOLDAT


Så, ey
Låt mig vara din soldat
(Låt mig vara din soldat)

Har du också tänkt sista gången
Och gjort samma miss om och om sen?
Har du också legat vaken hela nätter
Panik, massa press, pressat tänder?
Har du också lovat dig själv
Att imorgon tar jag tag i mig själv?
Har du också provat deras norm
Sen fattat att du inte är som dom?
Har du också satt dig i en bil
Bara kört tills du inte har bensin?
Har du också tänkt om jag flyr
Kommer allting bli bra inuti?
Har du också fattat till slut
Att den enda som kan rädda dig är du?
Du behöver inte bära allt själv
För jag har känt allt precis som du känt

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig
Låt mig vara din soldat
Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig
Låt mig vara din soldat

Har du också kört huvudet i väggen
Så hårt att det känts som du sprängt det?
Har du också svurit att aldrig
Ge upp det du drömt och sett fram till?
Har du också stått på ditt jobb
Sen känt du är värd mer än så?
Har du också stressat ihjäl dig
För en lön som knappt gör din själ nöjd?
Jag har också tappat ibland
Och snabbt försökt komma ikapp
Jag har också sett när du faller
Och försökt bygga nytt från marken
Jag har också vart nära min gräns
Så jag fattar precis hur det känns
Men jag lovar att allt kommer vända
Om vi lovar att tro på oss själva

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig
Låt mig vara din soldat
Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig
Låt mig vara din soldat

För dem pekar, blickar in oss
Vinkar hitåt, måste bli nått
Skapar normer, väcker sorger
Bygger luftslott utav ångest
Informerar, propagerar
Ger oss manus för att leva
Så vi blundar för det skeva
Men om vi vågar kan vi segra

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig
Låt mig vara din soldat
Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig
Låt mig vara din soldat



Låtskrivare: Kristin Amparo Viktoria Sundberg/ Frank Nobel/ Albin Johnsen/
Mattias David Andreasson/ Viktor Gustav Bolander
Sång: Albin Johnsen







***


Det finns bara en religion som är ok.
Den som handlar om att varje människa
bär på något gudomligt.


-Peter Svärdsmyr




***









***


Låt dem döma dig.
Låt dem missförstå dig.
Låt dem prata om dig.
Deras åsikter är inte dina problem.
Oavsett vad de gör eller säger, tvivla
inte på dig själv och din sanning.
Bara fortsätt på din väg och sprid ljus.

-Scott Stabile
Meditationsguiden


***






***


Ibland behöver livet vändas upp och ner,
för att ta oss till den plats vi är menade 
att vara.


-Meditationsguiden



***







***



Låt inte någon dämpa ditt ljus
bara för att det skiner i deras ögon.



***










***



Kanske sitter du fast
eftersom du försöker
öppna en dörr utåt
som öppnas inåt.


@hennesvag




***








***



Den bästa utsikten kommer efter
den svåraste klättringen.


-Powerofpositivity



***











***


Hälsa kommer inte alltid från medicin.
För det mesta kommer det från sinnesro,
fred i hjärtat, fred i själ.
Det kommer från skratt och kärlek


-Powerofpositivity


***







***


Kärleken är den kraft som
omvandlar och fulländar
världssjälen


-Paolo.Coelho


***









***


Lycka är när vad du tycker,
vad du säger, och vad du gör
är i harmoni.


-mahatma gandhi



***









***


Oftast är det de som kritiserar ditt liv oftast
samma som inte vet det pris du betalat
för att komma dit du är idag.


-Powerofpositivity



***








***



Vad väljer du: Skog eller hav, soluppgång eller solnedgång, trygghet eller frihet? Jag tror att vi alla har en sann kärna inuti som vill vägleda oss till situationer, tillstånd, värderingar och platser i det yttre, som stämmer överens med vår kärna. Om vi lyckas synka kärnan med det liv vi väljer att leva, det vi har omkring oss och de steg vi tar varje dag, känner vi oss hela. Att leva sann emot sig själv är det finaste man kan ge till världen, för sanningen vill alltid skapa något värdefullt som kan vara till nytta för andra. Jag väljer hav, soluppgång och frihet, för att jag automatiskt känner mig lycklig vid vågbruset, i morgonstunden, i friheten. Ibland är inte livet svårare än så: när vi går dit hjärtat leder så dyker det upp fler anledningar till att gå ditt hjärtat leder. Önskar er en god natts sömn! Lägg en hand på hjärtat, en på magen, ta 3 djupa andetag och tacka för allt livet gav idag.



@sofiasivertsdotter



***









***



Låt inte sorgen i ditt förflutna
och rädslan för din framtid
förstöra lyckan i din present


-powerofpositivity



***










Ibland befinner man sig mitt ute i ingenstans,
och ibland, mitt ute i ingenstans, finner man sig själv.

Lita på att du är precis där du behöver vara.



Massor av
Kärlek till dig!


Kram Bettan



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar